Att jag aldrig lär mej. Då var det dags igen. En besviken Sofia som inte lär sig. Jag brukar bli besviken på några av mina vänner och bekanta emellanåt. Tills att jag och min kära bror satt och pratade en kväll vid midsommar när alla andra lagt sig. Då sa han någon som jag inte insett förut; anledningen till att jag blir besviken på att folk inte tänker längre än näsan räcker, inte på någonannan än sig själv, är att jag förväntar mej att de ska tänka lite längre för att jag alltid gör det. Jag inkluderar alltid folk när något är på gång, samordnar, fixar och fejar så att det ska bli så trevligt som möjligt för så många som möjligt. Visst finns det undantag men i regel är det så att jag blir besviken. Det är inte så att jag har höga förväntningar, tycker jag, utan bara på att man kan tänka på någonannan än bara sigsjälv. När kära bror påpekade detta såg jag det på ett annat sett och insåg att min besvikelse låg hos mej och mina förväntningar. När jag insåg det så sänkte jag mina förväntningar och det medförde att jag lyckas rycka på axlarna mer åt dessa vänner och bekanta och inte bli besviken. bla bla bla, ni fattar poängen hoppas jag.
Nu var det nåt igen då... men sånt är livet. Sänk förväntningarna och ryck på axlarna.